Vet inte riktigt hur jag ska börja.
Det var en gång en avslutningskonsert den 12e dec där jag var med i gospelkören, men den söndagen vaknade jag med halsont. Halsont är kanske inte ett ord men så var läget iaf. Under kvällen hade jag nog feber med för jag kände mig rätt ostabil, men fast besluten att sjunga ändå för vi var ju ändå bara tre i altsektionen. När vi står där och sjunger Kiss From A Rose kände jag behovet av att hosta. Något retade slag på min hals. Men inte kunde jag hosta då och där, så det hela slutade med att jag desperat försökte kväva hostan, mitt på scenen, mitt i Kiss From A Rose, mimandes nästan hela resten av sången med en massa tårar sprutandes från mina ögon och annan kroppsvätska från min näsa. Det var intressant. Från publikens håll syntes det nog inte så mycket, tjejerna framför mig hade klackar på sig. Annars kanske det bara så ut som känsla, vem vet.
Dagarna efter var inget speciellt, jag var ensam i huset och förkyld, väntade på att bror skulle dyka upp så jag storstädade trots att jag bara ville ta det lugnt.
Streamade Luciamorgon mitt i allt också. Då kändes huset grymt tomt. Är ju van vid att det låter eller att nån åtminstone är i närheten, hela tiden.
Jag mötte upp min bror på flygplatsen, chansade lite vilt på vilken av de fem terminalerna på Heathrow han skulle landa och lyckades träffa rätt på en gå
ng. Vi åkte hem och började flänget på en gång. London Eye, Harrods, Tower bridge, Notting Hill, Camden Market, Westfields och en massa hängande på Kings Arms. Jag var fortfarande förkyld och ville bara sova. (Nåt måste alltså vara fel på min sovmekanism, sover tio timmar per dygn nu?) Som tur är så är min bror ett socialt underverk och klarade den sociala underhållningen på egen hand och jag kunde luta mig bakåt och låta honom ha kul, utan att tillföra speciellt mycket. Passade mig ganska bra.
Efter de första sex timmarna yttrade han orden. “Men åh, jag vill int’ fa’ hem”. Smart drag. Se upp för vad du önskar dig, lillebror. Det kan slå in.
Sen kom kvällen innan morgonen han skulle åka. Tror ni det blev så? Tror ni han åkte? Rätt gissat! Varför? Jo, för att London inte klarar av snö. Och det hade snöat. Eller ja, han åkte ju, men inte hem till Sverige, han kom bara till flygplatsen och fick vända om igen.
Det var inte så att det var snöstorm eller snöade för tillfället, eller så att det hade snöat mycket. Det hade snöat en liten decimeter… några dagar innan. Tågen stannade, flygen stannade, trafiken blev störd. Min bror satt fast och jag ville fortfarande bara sova.
Så biljetten bokades om från den 19e till den 22a. Tror ni det blev så att han åkte hem då? Rätt igen! Du som läser är otroligt skicklig på att gissa rätt. Bravo.
Biljetten bokades om från den 22a till den 27e december. Det blev en jul i London för lillebror. Får jag säga lillebror fast han är en meter längre än mig? En meter längre än de flesta nästan. Ok, inte en meter. Bara betydligt längre än folk annars är. Han fick smeknamnet “Swedish Giant” på Kings Arms. Roligt ju .
Okej., så alla hans flyg blir inställda hela tiden. Han åkte inte hem, precis som han sa de första sex timmarna i London att han inte ville. Blev det där logiskt?
Så där satt vi och väntade in Jinna helt enkelt. Eftersom att Ryanair flyger i ur och skur så tog hon sig hit, jag åkte även och mötte upp henne. Hade ingen aning om att det kostade multum och tog över en timme att ta sig till flygplatsen. Men jag åkte ändå, hade lovat. Som tur är är Stanstead ganska litet och det finns inte så många terminaler att bråka om så jag slapp chansa på var jag skulle.
Allt gick fint, Jinna kom sig fram till London och vi började rulla mot honungsvägen ganska på en gång. Med ett stopp på Liverpool street station för lite mat. Burger King. Stackars Lillebror satt och väntade på oss hemma. Han väntade i hela 8 timmar. Men jag tror han överlevde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar